Att leva med smärta suger. Riktigt mycket. En dag gick min kropp sönder. Jag vet att den hade viskat till mig ett tag att nog börja tänka på hur jag levde. Men när ett plötsligt dödsfall, lymfombesked, strålbehandling, diskbråck och diagnosletande på konstiga symtom som till slut ledde till stora operationer – allt inom min allra närmaste familj hände på några få dagar så föll jag. En smärta jag aldrig varit i närheten av och ambulans akut.

Den där dagen är för 1,5 år sedan. Ett och ett halvt år! Förstår ni hur lång tid det är. Varje ny dag jag vaknar med smärta så känner jag ett misslyckade över att jag inte lyckats läka, att min kropp inte svarar på behandlingarna, att jag orkar så lite och att jag behöver så sjukt mycket hjälp. 

Från att ha varit en person som löser det mesta (läs typ allt) själv så är det en fruktansvärd känsla av att vara en börda i det mesta. De dagar jag inte kan knyta mina skor, de dagarna jag inte kan köra bil, när jag inte orkar handla, laga mat, planera eller ens vara vaken. Nu är det jag själv som kallar mig för börda, ingen i min närhet har någonsin använt det ordet men min hjärna är väldigt bra på att hitta på saker jag tror att folk omkring mig tänker och tycker. 

Läkarna (ja, de är många – kirurger, neurologer, smärtspecialister.) säger att jag måste acceptera, att jag måste ha tålamod. Att jag inte ska vara arg. Jag är självklart inte arg på dem, de gör allt de kan, men jag är arg på min kropp som inte vill läka och arg på mitt huvud som inte alltid eller fullt ut vill acceptera. 

Varje dag är inte hemsk. Jag har lärt mig mycket. Jag har mycket bättre tålamod, jag har en större acceptans och jag är ganska bra på att lyssna på mig själv, att förstå och prioritera vad jag klarar av. Jag uppskattar och njuter av små saker och jag har börjat fundera på och ta tag i saker jag vet att jag är menad att göra. 

Smärta kommer alltid finnas i våra liv, vare sig det är fysiskt eller mentalt, kroniskt eller under ett par timmar. Det är hur vi väljer att tackla smärtan som betyder något, hur vi väljer att lida.

Det här är inget glammigt inlägg och det är väldigt kortfattat om stora saker, det förstår jag mer än väl. Jag kommer djupdyka i det här mer framöver men just nu vill jag bara påminna om att alla har sina kamper som kanske inte alltid syns, så var snäll därute. Ett leende eller en komplimang är så lite effort men betydelsen kan vara enorm. 

Och behöver du några snälla ord, hör av dig! Jag vet hur det känns.

It’s easy to see the bad, but if you look for the good you gonna find it, and that’s where all the magic is.

//Jo