I veckan som var var det dags för nytt läkarbesök. Ni vet ju att jag brukar tycka det är tufft för jag vill gärna leverera bra nyheter till min läkare, kunna säga att jag har minsann presterat = blivit såå mycket bättre. Men den här gången bestämde jag mig för att lämna allt det där hemma. 

Jag förstår såklart att det inte handlar om hur eller om jag har presterat som avgör hur ont jag har. Skulle det funnits något jag kunnat göra så lovar jag att jag hade presterat på topp och antagligen varit bra för länge sedan. 

Så vad hände då? Smärtan och rörelsemönstret har tyvärr blivit sämre så läkaren höjde dosen med smärtstillande. Det kändes inte alls kul i stunden men desto skönare nu efteråt när man märker att det gör skillnad. Tabletter drar såklart med sig en del biverkningar men i många fall får det vara värt det. Det värsta jag vet är att bli groggy och dimmig i huvudet av tabletterna och det har vi efter många försök lyckats ganska bra med att undvika med en kombination som passar just mig. 

En ny MR-röntgen planerades in och ny bedömning av Neurokirurgen. Där hoppas jag de kan se framsteg och kanske till och med sätta in en rehabplan, men jag försöker att inte ha för höga förväntningar. 

En positiv grej är att jag har börjat känna min stortå lite igen. Sedan kraschen har jag inte haft känsel i min vad, ovansida fot och mina tår på höger sida, men helt plötsligt en dag fick jag ont i tån under några timmar och sedan dess kan jag vicka och känna lite. Väldigt trevligt!

Min läkare har många frågor om hur jag pallar mentalt och vad jag gör för att klara av vardagen. För denna typ av smärta bryter ner en. Man är trött, har ont (obviously), känner sig ofta frustrerad och hjälplös, som en bitch som förstör för alla i familjen när man inte klarar av det man vill och brukar och såklart orolig. 

Denna gång tog jag mod till mig och frågade om jag ens kommer bli bra. Jag vill hellre ärligt veta än ha det som tidigare då jag fått olika tidsangivelser som hela tiden flyttats fram. Det blir bra om 3 månader, om 6 månader, om 1 år, om 2 år… Har jag inte ”klarat” tiden har jag bara känt mig misslyckad. 

Hennes svar – jag vet inte.

Så vad gör jag för att palla? Jag försöker leva här och nu. Det här är mitt liv och jag vill absolut inte slösa bort en massa dagar på att vara bitter. Det finns en mening. Jag uppskattar små saker, försöker få det mesta att glittra. Jag accepterar. Jag är stolt över att jag jobbar med mig själv och har blivit så mentalt stark att jag faktiskt nog aldrig känt en sån harmoni trots allt. Och så skriver jag av mig, en liten del här till dig, om du vill läsa. 

// Jo