Ny MR-röntgen betydde såklart nya besked. Än så länge har inte alla inblandade bedömt bilderna, men det finns en stark misstanke från de som har det att det är en förändring i ryggkotorna. En förändring som många i Sverige inte anser vara behandlingsbar, men i andra länder (där det även gjorts betydligt mer forskning) anses som möjligt. 

Behandlingen är inte rolig. Den tar två år, innehåller väldigt strikta regler, en väldig mängd tabletter och kostar en del. Alternativet att inte behandla visar forskningen på är att efter tio år vara ca 3,5% bättre….

Nu vill jag inte gå händelserna i förväg innan jag har en 100% diagnos, jag hoppas fortfarande, men jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta. När hon som forskat mest på detta i världen säger ”detta vill man inte få” så vill man ju såklart gråta. Men när det kanske finns en behandlingsmöjlighet så, ja jag skrattar kanske inte direkt, men då finns det ju hopp. Tjohoo. 

Mycket som snurrar i huvudet just nu. Jag försöker lugna kroppen så mycket jag bara kan, för stress har visat sig vara väldigt dåligt vid denna diagnos. Och ja, fortsättning följer. Jag njuter av våren så länge och försöker se med spänning vad som ska komma ur detta. För det vet jag, att det kommer något bra. Livet är ju ingen raksträcka, det kommer alltid komma små krokiga omvägar, men när man tänker efter så är ju faktiskt de där småvägarna oftast mycket vackrare. 

Ni vet att jag finns här. Maila eller dm mig om ni vill snacka. Det ger mig så mycket och jag älskar när ni hör av er och delar med er. Man är starkare tillsammans. 

// Jo