Många har frågat om hur det går för mig och vad som händer, läkarnas plan och om jag verkligen får hjälp. Tack snälla för att ni bryr er och tar er tid att skriva, det betyder så mycket.
Så här kommer en liten personlig uppdatering till er.
För er som missat min inlägg om min smärta finns det här,
Jag har/har haft ”vanliga” läkare, neurokirurger, fysioterapeuter och smärtenheten inkopplade. Kort så vill inte neurokirurgen operera (tror tyvärr inte på ett bra resultat som det ser ut) så smärtenhetens uppgift nu är att försöka få mig klara vardagen så fri från smärta det bara går. Just nu kombinerat med starka smärtstillande men målet är såklart att kunna trappa ner på tabletterna (att få slippa biverkningarna från tabletterna vore såå skönt).
Vad man jobbat med nu i några månader är att försöka lägga smärtblockader i nervrötterna i ryggen. Man sprutar helt enkelt in en härlig blandning som ska bedöva. Det svåra är att hitta rätt. Och att man inte kan bedöva ett så stort område i ryggen som min rygg är drabbat av, då skulle jag inte kunna stå upp. Så nu får jag sprutor i ett visst område med några veckors mellanrum för att utvärdera var och om de ger någon hjälp. Den bedövning jag får nu är bara tillfällig och håller i sig i några timmar.
När vi sedan hittat rätt och bäst område så kan de ge en mer hållbar bedövning.
Kruxet är att det inte alltid funkar. Mina tre första gånger funkade inte alls. Frustrationen man känner då är inte nådig kan jag säga. Men trots att kirurgen är väldigt tydlig med att ”det kanske inte funkar” så måste man ha kvar hoppet.
När man ligger på britsen och får långa nålar in i ryggen samtidigt som de hela tiden röntgar för att se så de sticker rätt så måste man tror på det för att inte bara springa därifrån. Eller, för min del mer gå därifrån i en inte alltför snabb takt haha, då springa inte går. Sprutorna gör så ont. Och det behövs ofta ett par försök innan de hittar rätt.
Men förra gången var det lite annorlunda. Jag kände att det tog på vissa ställen. Smärtan försvann inte men jag kunde tex stå och gå mer rakt. Alltså känslan!
Nu i veckan är det dags för sista försöket och nu är jag riktigt nervös men också pirrig. Det kanske är nu det kommer gå. Får vi inte de resultat vi önskar nu så kommer jag slussas vidare till nya läkare som är ännu mer specialiserade. Låter bra kanske men också jobbigt, jag trivs med det team jag har nu. Så håll gärna tummarna. En dag i taget. Ett steg i taget.
// Jo