Idag vill jag prata lite allvar. 

En av de viktigaste sakerna vi behöver göra för att må bra är att lyssna på the whisper. Tycker inte ni med att mycket låter bättre på engelska? Därför skriver jag the whisper för jag tycker det har mer kraft än ”viskandet”. 

Vad för viskande? Jag är övertygad om att vi alla har en inre röst som vill pusha oss i den riktning vi är menade att gå. Kalla det magkänsla, kalla det Universum, Gud eller vad som känns bäst för dig. Svårigheten med att lyssna på the whisper är att vår hjärna hellre tar över, den tycker den är bäst lämpad för att avgöra beslut. Vi har nog alla varit med om situationer där det känns sådär i magen men vi tänker att vi borde nog ändå…

Jag tror att om vi alla lyssnade mer på vår viskande röst inom oss så skulle våra liv se annorlunda ut. 

Den där rösten är tålmodig, ibland lite väl tålmodig för min smak som låter oss ta ”fel” beslut och stanna i dumma ovanor för länge innan den till slut börjar skrika på allvar. Och tro mig, där vill vi helst inte hamna. 

Och, jag tror att du om du följer den där viskande rösten inte bara kan uträtta stordåd för dig själv utan finnas där för andra på ett sätt du inte anat. Det där sms:et du får en känsla av att skicka men som du sedan avfärdar som löjligt och pinsamt kanske skulle rädda någons dag. 

Fnyser du lite nu, skakar på huvudet, blir nästan lite irriterad och tänker att jag har då aldrig hört någon viskande röst eller känsla i mig? Då gör du nog som de flesta av oss, lever ditt liv så högljutt och i rasande takt så du inte hinner höra eller känna. 

Det behövs egentligen ganska lite. Det optimala vore att som det heter meditera, men jag tror på att bara våga vara i tystnaden också är en bra start. Att våga lyssna på dina egna tankar som dyker upp. Att ha det helt tyst när du kör hem från jobbet. Inte lyssna på något på promenaden. Lägga dig med benen upp mot väggen (två flugor i en smäll) och bara vara i fem minuter. 

För jag tror också att the whisper är som en muskel du behöver träna upp och sedan underhålla. 

Jag tycker fortfarande det kan vara sjukt sjukt jobbigt att lyssna på magkänslan när hjärnan säger något annat, men jag kan inte komma på något fall där det gått snett när jag gjort det. Snett har det däremot gått när jag valt att lyssna på min hjärna istället. Då har Universum behöver tackla mig från ett annat håll för att förstå att ”Hey, du ska lyssna”.

Våga lyssna. Snälla. Jag vet att det kommer få dig att växa så som du är menad.

// Jo